I mina mörkare stunder

Varför??

Jag vill ju bara att allt ska bli okej, inte bra, bara okej. Att man kan ha nån att gå till, som man verkligen kan prata med. Att man ska kunna somna om kvällen utan att vara rädd att man inte kommer orka mer imorgon.

Alla fel som ligger på, som en sten på bröstet skulle lyftas bort av starka armar, och man får luft igen. Styrka att andas och inte ligga och flämta på golvet.

Ändå är det ingen som förstår, ingen som har den strykan, ingen som ser mig på golvet där jag ligger och kipar efter luft, för det känns verkligen som om jag kvävs. Jag känner mig bara tom inombords. Inget med mening finns kvar i mitt liv.

Kan inte räkna hur många gånger jag har tänkt "vad spelar det för roll om du dör eller lever, jag menar, det är ju ändå ingen som märker dig, hur högt du än skriker?"

Min röst håller på att tyna bort i rop på hjälp, och kommer inte hjälpen snart..... så tystnar jag. Kvar finns bara ett skal, ett grått skal.

 De svarta fåret i familjen som alla skäms över för att hon inte orkade längre, men de var dom som inte såg hur hon försökte.

Om inte någon kommer och målar mitt skal snart...... då försvinner jag.

Hej då